Vi spelade kula i Torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Jag ångra mig då jag kom till min port
jag tyckte det var nåt fult jag hade gjort,
å jag gnodde tillbaka men ingenstans,
kunde någon säga var grabben fanns.
Jag ångrar det än, när jag ser dem spela kula igen,
men man kan inte ändra det fula man gjort,
man kan inte ge kulor igen,
att trösta barn som stelnat till män.
- Sten Selander
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar