avsked och avslut doftar liljekonvalj och smakar sötsurt.
kanske mest surt men med en bismak av framtidens sötma.

guds godhets rikedom

jag är så rädd för simpelhet att jag är livrädd för mig själv.

en klar dag ser man in i din själ
idag är det dimmigt

du trär av mig mina sorger
låter varje saltsprängd pärla
krossas

i mötet med den den svarta myllan under oss.
vinden dansar i ditt hår, och du är vackrare än tusen soluppgångar.

du bär mina läppar i din vänsterhand och formar dem till leenden
med alla minnen vi fortfarande minns.

hela världen skymmer men dina sträva händer är fasta runt min midja.
det ofrånkomliga mörkret kittlar smärtsamt min kind och jag borrar in mitt ansikte vid din nacke. du luktar fortfarande ljus och nyutslagen, som om du aldrig kommer ruttna.

vi krossas i mötet med det massiva mörka
en dimmig dag som denna.

i natt är jag klarvaken och dödstrött.
klarvaket dödstrött på ytlighet. samhällets, människors, och kanske mest min egen. jag blir så obeskrivligt utmattad och frustrerad av detta gift som finns i mig, i mitt korrupta hjärta, mitt blod.
För trots allt; hur vi än försöker rymma från det som finns inom oss, så finns det alltid just där. Inom oss. Omöjligt att fly ifrån och det enda vi på riktigt kan lära oss att älska. Det är bara när vi släpper på ridåerna som vi faktiskt kan mötas.


det här blev ju en enda röra. men jag är pigg och jättesömnig och upprörd.
sov fint.

knåpar ihop någon slags livsberättelse med litteratur i fokus och jag känner prestationspress från alla håll. som i min mardröm. att vara i fångarna på fortet rummet där väggar och tak närmar sig från alla håll. så känns pappret framför mig. jag vill komma in.