unga vuxna som bara är förstoringar av barnen vi en gång var. förvuxna.

nu har jag, i små-ångest, börjat packa mina väskor igen.
tillbaks till en storstad där mitt hem inte längre är mitt
omställning är ordet, men som alltid så blir det bra till slut.

den stora gula bollen i himlen steker mig och det är fint.
filosoferar rundor i mitt kringelikrokiga huvud och dess vrår
tänker bara på saker jag vill tänka på och låtsas som att allt annat helt enkelt inte finns.
det fungerar förvånansvärt bra och träden prasslar i en mild bris som flyger förbi,
jag kommer med slutna ögon på att det är ett ljuvligt ljud.
då glömmer jag att världen är orättvis.

they don't see you as I do
I wish they would try to

så fullt av vackra minnen

en hymn går opp
av fröjd och hopp

sen finns det massor av ord som aldrig får komma ut.

nä.
näe.

jag krossas hela tiden under det här molnet.
luft. ånga.
krossar mig. som en vitlökspress ungefär...
så jag kanske pressas, snarare än krossas.
men isär går jag och det är inte löst och ledigt.
pressas ut i små små korvar av stark lök. vitlök, alltså.

men jag. jag är ingen vitlök.
bara grymt krossad, pressad.
och dålig på liknelser.

hej

för länge, för mycket, förstånd, förebrående, förströelse, förnyelse, förfest, förtid, förnedrad, för lite, förlamning, föraning, förmaning, förlust, förstånd, förband, förlåt.

så var jag nu här igen.
i trippel bemärkelse.
i dessa bemärkelser var det också längesedan.
jag är lycklig att vara här igen. i kanske fyra bemärkelser.

jag är glad åt det glada. men glad åt det fula också. blommor som sticks är mil mer intressanta en den lena sorten. så det är fint att ösa ur sig skiten, det onda, sjuka, trasiga... när man vet att den landar mjukt i ett hjärta som på samma gång öser ur sig sin egen galla. vi landar mjukt. där kan vi skratta också. med solen i ansiktet. vi har varit här förr.
och någonstans är allting vackert. det är paradoxalt, alltihop.

vi behöver inte sudda ut, vi kan bara bära, bli burna
och jag älskar det.