jag har inga kodord.

det är kanske bara jag,
men nog vore det fint att skrika någon i ansiktet. Riktigt vrålskrika så att håret flyger bakåt på personen/personerna i fråga.

F

jag är överaktiv, kontraproduktiv och längtar jul

vet inte alls vart allt krut ska läggas, det skjuts ut i världsrymden medan jag traskar på och gör allting halvdant. nejrå.
det är inte så.
jag vill bara sätta mig på tåg 521, plats 41 och andas, pusta ut.

det luktar frost

det finns
så
mycket fint
And yes, our mothers'
mothers saw in black and white
But all that's over now
And our children never lie
And no matter how we try
We are not afraid to die

i någon händer det att
folk pratar, avbryter någon
dansar, trampar varandra på tårna
ena stunden i reklamavbrott
nästa i avlägsna framtider
av vilka vissa aldrig kommer att andas
sväljer istället tillbaka gallan.
det blir kväll innan något inträffat.

vi levde vidare.
hösten kom.
man glömmer ibland att hösten tar med sig mörkret.

och hur kan någon andas alls en dag som denna?

Det läcker in friskluft. vidrigt kall friskluft.
läcker in och dränker tillvaron.
så vi får simma rundor i vår friskluft

låtsas att det är på låtsas
låtsas tills vi inte kan låtsas längre.

och vad ska man säga när allt bara är tyst?
och du är tyst och jag är tyst, vägen är knäpptyst.
lamporna är tysta och jackorna är tysta
kanske orden är tystast.

jag vill inte säga någonting i hela världen
så har jag aldrig något sagt.
om du bara skulle spränga tystnaden med färg
snälla snälla snälla snälla
jag väntar

ett trendigt samvete är nog inte ett samvete alls.

she&him

nu har jag en guldig sak på fingret.
och du med. och värme i hjärtat har vi med.
jag tror det kallas förlovning.
och det är underbart.

orkar inte formulera något i hela världen.
det är skönt. jag tänker i bild.
blir svårare till hösten. när orden krävs.
nervös? jag? aldrig?

alltid. alltid. alltid.

min specialitet.

allt löser sig. som en brustablett.

sapere aude

och hur fruktansvärt hemsk en värld kan verka.
och hur bundna vi måste vara av alla trådar och rep som slingrar här.
vi är bundna. och vi kan bara drömma om dem vi skulle vara om repen aldrig snärjt oss.
för här är vi nu. fast, hårt surrade vid vår false lash effect mascara.
vi är så hårt surrade att vi skurit av blodtillförseln till hjärnan.
för nog är det så att vi älskar vårt vidriga fängelse.

jag vill kräkas.

unga vuxna som bara är förstoringar av barnen vi en gång var. förvuxna.

nu har jag, i små-ångest, börjat packa mina väskor igen.
tillbaks till en storstad där mitt hem inte längre är mitt
omställning är ordet, men som alltid så blir det bra till slut.

den stora gula bollen i himlen steker mig och det är fint.
filosoferar rundor i mitt kringelikrokiga huvud och dess vrår
tänker bara på saker jag vill tänka på och låtsas som att allt annat helt enkelt inte finns.
det fungerar förvånansvärt bra och träden prasslar i en mild bris som flyger förbi,
jag kommer med slutna ögon på att det är ett ljuvligt ljud.
då glömmer jag att världen är orättvis.

they don't see you as I do
I wish they would try to

så fullt av vackra minnen

en hymn går opp
av fröjd och hopp

sen finns det massor av ord som aldrig får komma ut.

nä.
näe.

jag krossas hela tiden under det här molnet.
luft. ånga.
krossar mig. som en vitlökspress ungefär...
så jag kanske pressas, snarare än krossas.
men isär går jag och det är inte löst och ledigt.
pressas ut i små små korvar av stark lök. vitlök, alltså.

men jag. jag är ingen vitlök.
bara grymt krossad, pressad.
och dålig på liknelser.

hej

för länge, för mycket, förstånd, förebrående, förströelse, förnyelse, förfest, förtid, förnedrad, för lite, förlamning, föraning, förmaning, förlust, förstånd, förband, förlåt.

så var jag nu här igen.
i trippel bemärkelse.
i dessa bemärkelser var det också längesedan.
jag är lycklig att vara här igen. i kanske fyra bemärkelser.

jag är glad åt det glada. men glad åt det fula också. blommor som sticks är mil mer intressanta en den lena sorten. så det är fint att ösa ur sig skiten, det onda, sjuka, trasiga... när man vet att den landar mjukt i ett hjärta som på samma gång öser ur sig sin egen galla. vi landar mjukt. där kan vi skratta också. med solen i ansiktet. vi har varit här förr.
och någonstans är allting vackert. det är paradoxalt, alltihop.

vi behöver inte sudda ut, vi kan bara bära, bli burna
och jag älskar det.

avsked och avslut doftar liljekonvalj och smakar sötsurt.
kanske mest surt men med en bismak av framtidens sötma.

guds godhets rikedom

jag är så rädd för simpelhet att jag är livrädd för mig själv.

en klar dag ser man in i din själ
idag är det dimmigt

du trär av mig mina sorger
låter varje saltsprängd pärla
krossas

i mötet med den den svarta myllan under oss.
vinden dansar i ditt hår, och du är vackrare än tusen soluppgångar.

du bär mina läppar i din vänsterhand och formar dem till leenden
med alla minnen vi fortfarande minns.

hela världen skymmer men dina sträva händer är fasta runt min midja.
det ofrånkomliga mörkret kittlar smärtsamt min kind och jag borrar in mitt ansikte vid din nacke. du luktar fortfarande ljus och nyutslagen, som om du aldrig kommer ruttna.

vi krossas i mötet med det massiva mörka
en dimmig dag som denna.

i natt är jag klarvaken och dödstrött.
klarvaket dödstrött på ytlighet. samhällets, människors, och kanske mest min egen. jag blir så obeskrivligt utmattad och frustrerad av detta gift som finns i mig, i mitt korrupta hjärta, mitt blod.
För trots allt; hur vi än försöker rymma från det som finns inom oss, så finns det alltid just där. Inom oss. Omöjligt att fly ifrån och det enda vi på riktigt kan lära oss att älska. Det är bara när vi släpper på ridåerna som vi faktiskt kan mötas.


det här blev ju en enda röra. men jag är pigg och jättesömnig och upprörd.
sov fint.

knåpar ihop någon slags livsberättelse med litteratur i fokus och jag känner prestationspress från alla håll. som i min mardröm. att vara i fångarna på fortet rummet där väggar och tak närmar sig från alla håll. så känns pappret framför mig. jag vill komma in.

idag fick jag toner och ord på posten.
riktade, tillägnade,inspirerade av mig. skrivna och framförda av en underbar vän med en alldeles skimrande vacker röst.
tårar rullade och jag är så glad. glad glad glad. En underbart sen födelsedagspresent.
Tack. Johanna. tack.

sicket stolleprov

och vilken framtid vi har.
slutet gott allting gott.
utsikten är kalas och träden blommar äntligen.
nu leker jag med regnbågar av containrar och cykelstolar
och tillväxt värmer fint. verkligen fint.

och min redundans angående vårens ankomst hit och vår dit lyckades skrämma bort den, kväva den i sin linda.
grådasket dämpar mig.

vi fladdrar i vårvindarna
stannar till och slår ut.

O död, vi räds ej mer för dig. Din natt vår morgon är.

det var påsk
välbehövlig påsk. då, nu, alltid.

jag är fri. i sol och mitt i Gud.
sitter, står, går. är.
full av oro, stress som jag motar bort.
här finns inget att vara rädd för längre.

vi närmar oss viktiga dagar och jag jobbar på insikt.
njuter av det avlägsna umgänget i ensamheten.
det är ljuvligt och olidligt.
närheten till den som dog för kärleken.

idag var det vårstockholm och jag. vi är lyckligare än någonsin, ihop och aldrig har jag funnit det så vackert som i varje ny sekund. det var våren och jag hand i hand med sol, mariatorg, sluss, skyltfönster av konst, utsikt, blå, blå himmel och friska vindar.
då vill jag stanna här för alltid.

något

vattnet är oss övermäktigt intill de nakna spåren
det är omöjligt att andas

med natten pressad tätt emot vår hud,
tung på våra axlar
mot våra bröst
i våra halsgropar
gör vi vad vi måste
motsägelsefullt och fullständigt frustrerat.

du säger ja! ja till allt han frågar dig.
du ljuger, ja om allt han frågar dig.

jag dömer, ja alla svar från dig.

vi sväljer stora klunkar nattsvärta

fastnar i röriga spiraler av tankar om identitet och mänsklighet. nakenhet, ärlighet, omsorg, exhibitionism, längtan, substitut, kultur och allt detta i mig.
att vi är så lika allihop. jag undrar vad det är som skiljer mig från dig. hur hamnade jag där du inte slutade.

v.14

I wish I'd see a field below
i wish I'd hear a rooster crow
But there are none who live downtown
And so the day starts out so slow
Again the sun was never called
And darkness spreads over the snow
Like ancient bruises
I'm awake and feel the ache
But I wish I'd see a field below
I wish I'd see a field below

I wish I'd see your face below
I wish I'd hear you whispering low
But you don't live downtown no more
And everything must come and go

Again the sun was never called
And darkness spreads over the snow
Like ancient bruises
I'm awake and feel the ache
I'm awake and feel the ache
But I wish I'd see a field below
But I wish I'd see a field below
I'm awake and feel the ache
But I wish I'd see a field below
I'm awake and feel the ache
But I wish I'd see a field below
I wish I'd see a field below
I wish I'd see a field below


-Regina Spektor

I'll never have to see the day again

jag är så fruktansvärt tillfreds med tillvaron i denna stund. du anar inte.
helt fantastiskt.

till S

jag rotas när jag är med dig
för när du är trygg blir jag trygg
det blir så när du har djupa rötter

jag är vass när jag är med dig
för när du är ärlig blir jag ärlig
det blir så när du är ett spjut

jag blommar när jag är med dig
för när du är sprudlande blir jag sprudlande
det blir så när du är en hel blomsteräng




och jag längtar på dig.

jag har en plan

HEJ

allt som oftast fattas du mig
jag har själv placerat dig långt
utom sikte

I mina tvetydiga försök
att nå dig
står jag på tå
bredvid en evig stege
och sträcker händerna
i din riktning

vid vägskäl väljer jag
bort dig
för utan dig kan jag inte
heller röra mig på din väg

du är konkret, och i dig själv
skräckinjagande, livsfarlig

Så jag står vänd med ryggen mot.
ta, snälla du, tag i mig,
nästa gång jag sneglar över axeln.





till mod från mig

vi satt i vindstilla
öronbedövande tystnad
som överträffade allt
vi kunde skapa åt oss själva

vi kastade kalla klumpar
och de förvandlades
i mötet med den frusna sjön
till skimrande diamanter
som spreds smattrande över ytan.

lyssnade på tystnaden
och efter dig.
lyssnar du på mig?

någon andas mellan raderna

där står vi, näst längst fram igen.
det är inte ens ett halvår sedan jag satt på en stol vid ett bord på mosebacke och lyssnade på samma musik då det inte ens var halvfullt. Men jag var lika, om inte en aning mer, berörd då.
nu stod jag här. stort, knökat, alla var där. hypen är ett faktum och någonstans hamnar den i vägen för mitt möte med musiken jag älskar. men ibland tar jag mig tid. blundar och kopplar bort människorna och då är jag där igen. på en stol, innan hypen kom.
Jag överväldigas av texter och sång och allt. Det
är så bra. Så äckligt bra. Jag genomborras av texterna. Om jag, som sagt, genom sorlet lyckas ta in dem - inte bara höra.



Jag vill skriva alla texterna här. men det bli den här:

Dimman över broarna
och morgonen
och nätterna som kommer
jag bär på mina kors
på mina synder
och en öppen plats
som sjunger

Jag var bara ett barn som sträckte sig ut
och rörde vid lågan
Säg vad ni vill

Det tänds och släcks
i fönstren
i mitt huvud
i mitt bröst och under jorden
alla röster alla ansikten
som rör sig
och som skiftar om i oss
och tidningarna blåser
över marken
med den värld som vi förtjänar
det låg en hög av döda fåglar
framför dörrarna
men vi öppnade ändå

Jag var bara ett barn när jag sträckte mig ut
och brändes av lågan
Säg vad ni vill

Gud ligger och ruttnar
i containern
inga papper
inga nummer
och under skyskraporna
hörde jag hur
mörkret långsamt trängde fram
i varje spricka
varje steg
och varje handslag
mellan mig
och alla andra
som ville göra någon skillnad
ville drömma
om något större
för varann




Jonathan Johansson.

Det här är bra. så bra så det gör ont ibland

v.12

May Flower
Pink, small, and punctual,
Aromatic, low,
Covert in April,
Candid in May,

Dear to the moss,
Known by the knoll,
Next to the robin
In every human soul.

Bold little beauty,
Bedecked with thee,
Nature forswears
Antiquity.

- Emily Dickinson

Nu hänger det på varje kvist, en solskensoptimist

snart.
jag känner våren andas mig i örat.
vaknar av ljus och nybakat bröd.
fri i massor av bemärkelser.
almanackan full av ord.

stressar men med något slags hopp.

och jag rymmer igen.
fast denna gången söderut.
till de trakter jag kallar hem.

firar där mitt 21 år i livet.
21 år av Elin Lennartsson.

v.10

Vi spelade kula i Torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Jag ångra mig då jag kom till min port
jag tyckte det var nåt fult jag hade gjort,
å jag gnodde tillbaka men ingenstans,
kunde någon säga var grabben fanns.

Jag ångrar det än, när jag ser dem spela kula igen,
men man kan inte ändra det fula man gjort,
man kan inte ge kulor igen,
att trösta barn som stelnat till män.


- Sten Selander

ligger under blommiga täcken och tittar ut på kistanatten.
övergångars tider har börjat och jag är 30 om nio år och 7 dagar. inte ens tio år.
ingen kris, eller så. mest bara en spännande tanke.

***

vet att jag måste börja fånga mig själv och se mig själv i vitögat nån gång. svårt. att känna på riktigt och att inte blunda. det är inte bara jag som ständigt blundar.

vi är nog många som hemligt hyllar våra skygglappar.

men jag dricker en klunk nattvatten och somnar om. det är ingen idé att ta i tu med livets slöjor just i denna stund. varför inte skjuta upp det lite till?

vi dansar vidare och växer oss äldre och visare.
isen börjar röra på sig, i kalla vårströmmar och allting annat rör sig också. vi rör oss på väg mot grönare, ljusare, mer blommande tider. det känns i kroppen, själen, omgivningen att allt strax slår ut. om en stund. ett tag.

v.9

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.



Karin Boye

hittar också

"Det blir tomt i landet efter Olof Palme. Dirigenten för den politiska orkestern i landet har fallit bort och den nye har inte samma grepp om taktpinnen. Ännu.
Denna tidiga lördagsmorgon när radion kom med nyheten
om stadsministermordet ska jag aldrig glömma."

skrev Johan Hedlund
i Dagen, tisdagen 4 mars 1986

I skogar av träd och vita husknutar
hittar vi en tidsmaskin.
bakåt och blixtstilla.

spindelväv bland diamanter
alltid.
ingenting förflyter.
Allt är lite vackrare i dåtid.

and for me, Arrivederci!

lämnar staden imorgon. för nya vyer.
skönt att vila huvudet någon annanstans.

.

"vart är världen på väg?"

det är väl ingen som vet.
eller vart jag
eller du
ingen
ingenting jag direkt orkar ta i just i denna stund.
löser världens problem imorgon

kanske är det lättare då.


I think so.

jag skriker så tyst att inte ens jag hör
just,just nu

snart är det sommar igen.
snart får vi sitta i kvällssolar och tunna klänningar
ligga i gräs
och allt annat sommar.

jag har gått inunder stjärnor.

amalia chimera

nej. det är bara vackert.

skrev ett långt inlägg om att jag slösar min tid. tid som kunde användas till bättre saker.
att läsa det inlägget hade varit slöseri med tid.

glad måndag.

"natten var så vacker som en sommarnatt kan bli."

"Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer."

ett knytt och ett skrutt

14feb

vilken dag.
klichéernas och konsumtionssamhällets produkt och jag som annars gillar rött vill kräkas vid blotta tanken. nästan.

men jag har ett rött kort. det kom på posten. inget kräk nära. bara någon tår, sådär och ett och annat och lite till leende. sanning är vackert. vackrare än drömvärldarna vi så ofta rörde oss i. nu är det kargare och något vassare i livet i allmänhet, och jag. men sanningen bryter igenom och som den stora boken säger, befriar. underbar musik till kortet och jag mår fint, bra. idag är det verkligen fint.

du vet väl att jag sover bäst när du sover i samma hus?
jag vet.

vill prata utan min lila lur mot örat.
vill ha din hand i min så jag kan utföra vårt hemliga kodspråk. lite för att det är den 14 februari men absolut mest för att jag saknar dig.

.

har spenderat dagen till stor del i indien.
dit har jag drömt mig i röda soffor mittemot skönhet med utstrålning och utbytt vokaler och konsonanter... ord och meningar helt enkelt. chai i handen och i vacker kanna omgivna av vackert och indien. det är fint att sitta i timmar i en ljuvlig vrå och mötas, gömma sig från stressen.
fint, som sagt.

indien även i den underbara fredagsfilmen hos kista-flickorna. allt är färger, dofter, på väg. man är med, rycks med. undrar, känner bisarrt nog igen sig i de vackra, smått skumma männen som tar plats i vår något överviktiga TV.

"I love you too, but I'm gonna mace you in the face!"

jag ler lite när jag somnar ikväll. vilar.
känner mig placerad på de där gröna ängarna vi pratar om så mycket.

"djupt troende"

blev plötsligt en underlig fras.

ut med skräpet i mitt huvud.

när fötter somnar
springer vi snabbare
du lyfter mig till nya höjder
våningar

gröna tak och höga
nöjer oss inte med något mindre

vi är inte som vi borde
men vi borde vara.
du borde rädda mig
jag borde avsky dig

ingenting är som det ska

i fallskärmskaravaner rör vi oss bara
vapen i innerfickor
skaver mot smutsiga samveten och
kliniskt rena utopi-visioner

oberäknelig och svårflörtad
som årstiderna
nöjer oss aldrig med något annat

du visslar sorgsenheten ut
svårt att ta på som du
inte någon vet alla vet allt om mig

jag vill skala dig
du avlivar mig
på fina sätt.

gång på gång.

I love, I love... I love you

lillfinger möter lillfinger
nästan inte alls
men precis tillräckligt för att
få hela kroppen full av rysning
ingenting vi kastar av oss
vi behåller allt i skattkammare

fantastique

Originally uploaded by dorellana

vill ha det här.
vill ha det nu

jag är lika flyktig som vindarna som flyger runt mig.
välkomna.